Simpviken

Engmanvraket

Ett tjugotal meter från Simpvikens strand ligger det gåtfulla Engmanvraket. Detta 25 meter långa fartyg har varit känt sedan 1950-talet. Namnet har den fått efter upptäckaren, Dan Engman, som i sportdykningens barndom var först att dyka på många av vraken i området. När han började fanns det en ännu levande tradition om flera av Axmartraktens vrak – trots att förlisningarna kunde ligga ett sekel eller mer bakåt i tiden. Engmanvraket var det dock ingen som kände till, inte heller har det kunnat identifieras genom arkivsökningar.

Detta ledde till misstanken om att fartyget skulle kunna vara äldre än de övriga. För att försöka bringa lite klarhet gjordes i början av 2000-talet provtagningar för datering och en mindre arkeologisk undersökning på platsen. Nu gav dateringarna tyvärr inget entydigt resultat, men sannolikt har virket till båten fällts någon gång efter år 1780.

Undersökningarna gav däremot en någorlunda bra bild av hur båten en gång sett ut. Ursprungligen var hon ungefär 27 meter lång och 8 meter bred. Skrovet var byggt på klink (med borden lagda lite om lott) utom högst uppe under relingen, där borden är lagda på kravell (kant mot kant). Troligen har båten haft två master med råsegel. I aktern fanns en kajuta, men i övrigt har den varit odäckad. Den här typen av allmogefartyg var ända till 1800-talens andra hälft utan egentligt däck på grund av dåtida statliga, närmast skattetekniska bestämmelser. Engmanvraket kunde gissningsvis lasta 130-160 ton, och var ett förhållandevis stort fartyg för sin typ.

Platsen

Den som simmar eller snorklar över fartygsresterna ser ett starkt nedfallet vrak med fören riktad mot en liten kobbe i söder. Djupet är bara 1,5 -2,5 meter. Det är lättast att se vraket från ytan närmast kobben, där det är grundast. Här kan man särskilt titta på spanten, båtens revben, som är gjorda av långa stycken av naturligt krumvuxen furu, noga utvalda för att passa båtens form. I aktern däremot ser man spant av klent eller undermåligt virke som på ett ganska underligt sätt blivit ihakade i varandra. Man kan också notera att bordläggningen slutar mycket tvärt i aktern. Det är för att skeppet avslutats med en rak akterspegel, som numera är borta. I den aktre delen finns en hög med tegelstenar. Det är inte någon last utan rester av byssan – matlagningsplatsen – vilken alltså har legat inne i en kajuta.

Engmanvraket är stort och liknar mest en brädhög vid första anblicken. Skall ni besöka platsen skriv gärna ut vrakskissen och ta med!